Sagan om långfärdsbussen

”Tänk dig en långfärdsbuss som skall åka väldigt långt. På vägen stannar bussen vid vissa tillfällen och vissa går av medan andra går på. Till slut är alla utbytta. En passagerare har dock lämnat kvar ett paket på bussen som skall levereras till en av slutstationerna. Detta paket innehåller stötkänsliga sprängämnen.” (https://prezi.com/xypwkht-4sdu/hallbar-utveckling-och-etiken/ 20180401). Frågan är nu: är det fel att lämna kvar paketet på bussen?

coach-3206326_1280.png
Freedommail, Pixabay

Detta filosofiska exempel, utarbetat av Richard Sylvan och Val Plumwood, tydliggör det moraliskt betänkliga i att överlåta förvaltandet av farligt avfall till kommande generationer. Exemplet har dock några år på nacken: nu för tiden är det inte bara farlig avfall som vi kommer att lämna efter oss, utan också en potentiellt instabil planet och plundrade ekosystem. Jag skulle därför vilja utveckla Sylvans och Plumwoods analogi lite grann och i klargörande syfte dessutom göra om den till en sedelärande berättelse. En saga.

Det var en gång en långfärdsbuss som var fylld till bristningsgränsen av resenärer.

Vissa resenärer hade fått de bästa platserna längst fram, andra satt lite obekvämare längre bak. En del hade faktiskt bara fått ståplatser. Bland passagerarna fanns också Reseledare och Specialister. De senare hade fått i uppgift att studera bussens mekanik och funktion. De förra skulle organisera och styra upp själva samarbetet i bussen.

Bussen körde och körde. En del hoppade av och andra hoppade på. Resenärerna byttes ständigt ut. Men en dag hände något oväntat: specialisterna påstod att bussens drivmedel var farligt och att det måste bytas ut. Annars skulle hela bussen kunna braka ihop.

abandoned-2606404_1920
TheDigitalArtist, Pixabay

Faktum var att de som satt längst bak i bussen redan hade lagt märke till att något underligt var på gång. Bussens bakre del hade börjat kränga och det var svårt att hålla balansen. Färden där bak kändes allt mer osäker.

När specialisterna påpekade att man skulle bli tvungen att ändra sitt sätt att driva och sköta bussen lämnades ingen oberörd.

stress-2902537_1920
TheDigitalArtist, Pixabay

Men ändå reagerade passagerarna väldigt olika:

Några pläderade för att bussens bränsle omedelbart skulle bytas ut. De ville genomföra alla förändringar som specialisterna föreslog för att försäkra sig om att bussen skulle vara funktionsduglig länge till, även om detta skulle påverka deras egen sittkomfort. De kallades för alarmister eller aktivister.

environmental-protection-886789_1920
geralt, Pixabay

Andra trodde inte på specialisterna och motarbetade alarmisternas strävan eftersom de inte vill riskera att förlora sina mjuka säten. Dessa passagerare satt oftast på de finaste platserna längst fram i bussen och hade inte sällan investerat sina rikedomar i det nuvarande drivmedlet. De blev så kallade klimatförnekare.

trump-2546104_1920
geralt, Pixabay

Åter andra – och detta gällde tyvärr särskilt reseledarna – var rädda för att kaos skulle bryta ut om det nödvändiga bytet av drivmedel genomfördes för snabbt, eller för resolut, eller för radikalt. De vågade inte ta steget fullt ut för att verkligen rädda bussen, utan de hoppades på… Ja, vad hoppades de egentligen på? De sågs i alla fall ofta som realister.

yes-3100993_1920
geralt, Pixabay

De allra flesta resenärerna, särskilt dem i mitten av bussen, kom dock att vända bort blicken. De satt hyfsat bra och ville inte bli störda. Och dessutom skulle de hoppa av snart. Andra fick ta smällen om den kom, tänkte de. Dessa resenärer utgjorde den tysta majoriteten.

portrait-3138140_1920
Clard, Pixabay. See no evil, hear no evil, say no evil – den tysta majoriteten.

Och medan bussens passagerare käbblade eller vägrade befatta sig med situationen hände nästan ingenting. Bussens tillstånd blev faktiskt värre, för resenärerna längst bak hade vaknat och krävde nu att få flytta fram, vilket innebar att ännu mer drivmedel gick åt!

Vad skulle de stackars passagerarna göra? Det förtäljer inte historien. För det är precis i detta sagans ögonblick vi befinner oss nu. Hur vi väljer att reagera kommer att påverka framtiden. Garanterat.

Men jag kan skriva ett slut på berättelsen som jag skulle vilja se:

Den tysta majoriteten förstod att bussen hade så stora problem att de skulle bli tvungna att ingripa!

De slöt sig samman. Några startade ett nätverk för schysst konsumtion som krävde att varorna de köpte skulle ha tillverkats och fraktats till marknadsplatsen på ett sätt som tog absolut hänsyn till människor, djur och natur. Annars blev det ingen affär.

Andra tog på sig att påverka de räddhågsna reseledarna. De ifrågasatte åtgärderna som antagits för att hålla bussen igång och ställde krav på nya och skarpare planer inom alla områden för att bussen skulle saneras. Inga halvmesyrer godtogs.

Åter andra justerade sitt levnadssätt: de brydde sig inte om att tapetsera sina sittplatser med det senaste materialet, trots att en del av dem de hade råd med det, och de valde bort eller minskade på de matvanor som var skadligast för bussen.

Ytterligare andra … Ja, kort sagt, det fanns ingen ända på deras påhittighet!

Och tack vare alla dessa individuella, men sammanflätade, insatser började bussen frodas! Och människorna levde lyckliga i alla sina dagar.

Snipp, snapp, snut, sagan fick ett gott slut!

So let’s enjoy the ride!

concert-2527495_1280
ktphotography, Pixabay

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s